Maďarsko

Yes! Om några minuter far jag till Budapest för att stanna till måndag efter en impulsbokning. Det är jag och de två andra i den Pragska trion. Vi kommer ha det bäst. Min nya, fina klänning är också på och solen skiner därute. 

(O)flyt

Det började med två besök från nära och fina personer hemma i Sverige och då hölls jag ju upptagen där men enda sedan det blev glesare här har jag aldrig känt mig manad att skriva. 

Det händer något stort som jag inte riktigt kan greppa i mitt liv nu. En av mina rumskamrater uttryckte det så himla bra när hon beskrev en slutsats hon dragit efter sina trettiofem år som äldre kopia av mig; "Varje gång jag ser en öppen dörr som bara står och väntar mitt framför ögonen på mig och jag går igenom den leder det till något nytt och varje gång jag valt att inte göra det har jag kör fast." Det är som en spiral där det ena leder till det andra som leder till det tredje och ju mer jag tänker och konkretiserar energier desto fler uppenbarelser får jag hela, hela, hela tiden.

Så hur kan jag blogga när solen konstant skiner över alla parker som ropar och jag måste skriva, skriva, skriva? Reflektera, analysera, ifrågasätta, utvärdera, drömma och experimentera med olika tankar.

Det som finns nu är jag i Prag och en annan själ och mitt anteckningsblock och bläckpenna.

Krafs, krafs

Jag har hittat min nya favoritplats. Folk som finner tjusningen i kyrkogårdar har jag aldrig riktigt förstått men nu är jag konverterad och nöjd. Bestämde mig för att hitta Kafkas grav på Judiska Kyrkogården endast några kvarter från mig. Området är helt absurt stort och så fort jag kom innanför murarna försvann allt yttre buller men hittade självklart inte graven. Det berodde nog mest på att jag inte längre hade det som syfte utan nöjet låg plötsligt i att bara mållöst vandra runt bland de murgrönebeklädda bjässarna till träd, uttala alla vackra, tjeckiska namn och kika in på alla upptrampade stigar längs ännu fler mossiga gravar. Det är svårt att beskriva sanningsenligt men vi kan jämföra denna med kyrkogården i Paris där bland annat en viss Edith Piaf ligger. Som i en Tim Burtonfilm fast solen sken tacksamt så det var inte det minsta skrämmande utan ytterst inspirerande. Där satt jag halva dagen och lyckades klämma fram en novell och andra halvan av dagen skrev jag dagbok i en annan park. Lite så.

I'm gonna lead you down the path that rocks

Sedan vi hördes sist har jag vinkat av karnevalen med en livad parad i mitt område, pratat och fikat och skrivit på caféer, vandrat runt i solen (och haft vistelsens första regndag), dansat en natt i en grotta och gjort chokladbollar istället för semlor. Och sett "Kejsarens nya stil" på engelska. Och gått på marknaden. Det är mulet ute och iskallt i mitt rum så jag har byggt en koja av min filt och lyssnar på Melissa Horn. 

Masopust och andra festligheter

Jag har haft en helt förträfflig och solig vecka och vill inte riktigt komma tillbaka till bloggen än. Men jag sa att jag skulle så nu är jag här. Sitter med en cappuccino på ett halvmörkt litet café med blommiga fåtöljer, trägavlar och countrymusik. Snart kommer min vän och vi ska jobba ihop. Det vill säga jag skriver en roman och hon skriver låtar. Det har gått sådär med löftena om hälsosamheten, men det är ju karnevalstider. Däremot har det gått bättre än vanligt med skrivandet och det är det viktigaste. 

Förutom alla promenader och sena kvällar med te, choklad och filosofi med vänner har jag gjort två saker som sticker ut. Karneval i en autentisk by mellan bergen. Vi följde häst och vagn med musikanter i en parad upp och ner mellan husen och överallt sprang ivriga tjecker runt och bjöd på hembakat och shots. Det var sannerligen något nytt. Det var dans men vi gick och solade vid floden.

Det andra kan jag fortfarande inte förstå att jag upplevt. Har inte smält det, det var som en dröm och jag har vaknat och kommer kanske aldrig få göra om det. Min vän sa en kväll där med teet och chokladen att imorgon skulle hon på bal i en gammal universitetsbyggnad. En himla tjugotalsbal. Så jag hyrde en fransig och knallröd klänning med tillhörande huvudband och sminkade mig passande och vi drack tjusigheter och dansade till ett liveband och jag orkar knappt så magiskt och drömskt det var och inget jag skriver kommer kunna rättfärdiga denna kväll och natt. Det enda jag kan säga är att sekunden vi klev in hade vi äntrat en av Gatsbys festligheter. Men även om vi inte fick träffa honom i egen hög person njöt vi av allt ögongodis överallt, för ALLA hade gått in för det till tusen och efteråt åt vi ostburgare och log.

Bokstävernas kraft

Så vad gör jag här i Prag, egentligen?

Jag har skrivit hur jag bara hattar runt och har det mysigt men de som känner mig vet att jag aldrig skulle klara av att leva så, inte så länge, inte så att jag hyr lägenhet för det. Och för dem av er som faktiskt inte alls vet vem jag är låter det kanske mystiskt och slappt.

Så en av anledningarna till att jag åkte bort från Sverige och till Prag var för att komma bort från ett kaos. Att få chans att hitta ett lugn i mig som jag på något vis kan bevara som ett verktyg att i framtiden kunna använda lite av när jag som mest behöver. Jag är en oerhört hetsig och yr och stirrig person i min hemstad och mitt hopp var att Prag skulle låta mig få lite ro. Vilket jag är, slog det mig för någon dag sedan, närmare än jag vågat hoppas på. Men det är en annan historia vi kan ta senare.

Hursomhelst så vill jag tänka att oavsett om jag "uppnår" något större under min tid här eller ej så har jag i alla fall fått några månaders behövlig tid för återhämtning, filosoferande; tid att komma närmare mitt sanna jag än jag varit på väldigt många år. År då jag bara kört på, kört mot rött, aldrig riktigt parkerat ordentligt och hunnit reflektera vid vägskäl. För det mesta.

Men jag gör faktiskt något mer i Prag. Jag såg min chans att äntligen få ägna mig åt skrivandet. Under dessa månader försöker jag skriva en roman utifrån en idé som fått gro i mitt sinne under en alldeles för lång tid. Faktum är att tiden har till och med försett min fantasi med två uppföljare. Så jag började någon vecka efter att ha kommit hit, efter att bara ha fått bo in mig i landet lite. Det var trögt att börja men en av mina rumskamrater satte på musik som jag aldrig annars skulle lyssnat på men då såg jag bara hur mina händer öppnade ett dokument, startskottet gick och jag satte igång. Det gick bra fram till Berlin. För där blev det bara lite skrivet i början och ja, efter resan blev jag sjuk och nu är jag bara bekväm och seg. Inte förrän igår fortsatte jag där jag slutat. Det är dock inte helt sant att jag slutat skriva överhuvudtaget under denna period. Boken har bara känts som ett för stort projekt.Istället har fingrarna ihop med anden producerat material till både diktsamling och teatermanus. Och en sjuhelsikes massa dagbokssidor. Och mejl och bloggande såklart. Åh, tänk så det kan bli.

Jag skriver än så länge inte för någon annan än mig själv. För att jag är en person som väl får en idé och då vet att det är kört. Det spelar mindre roll om det slutförs eller ej, det viktiga är att jag ger mig själv den tiden det tar att försöka mig på det. Att konkretisera något abstrakt. 

Vad jag egentligen ville ha sagt med detta inlägg är att jag behöver en paus från en massa. Efter mitt tillfrisknande känner jag att jag måste lägga om min kost lite och även börja röra mig och det spritter i kroppen efter träning ute i solen, faktiskt. Jag ska inte blogga under en vecka nu och inte läsa andras bloggar heller. Helst av allt skulle jag stänga ner min Facebook helt men börjar med ett slösurfeförbud. Jag ska våga hålla mig nedkopplad i långa perioder och se vad som händer med min kreativitet och filosofera med mina fina vänner i staden och se mycket på serier och äntligen verkar jag kommit in i en skönlitterär bok jag kämpat med ett tag. Testa lite rutiner ett tag. 

Om en vecka är jag tillbaka och ska utvärdera allt lite grann. Jag kan då ge fler skrivartips och bidra med något av mer substans.

En söndagsmåndag

Denna dag var perfekt på ett villkor; att den inte upprepas varje dag.

Ur högtalarna dånade folkmusik och ur pennan forsade poesi. Åt alldeles lagom med Tiramisu men drack definitivt för mycket kaffe, för jag kommer aldrig somna tror jag. Datorn visade mig Skins och badrummet lockade med sitt badkar, skum och tända ljus. En sådan dag var det.

Lek kock för en dag

Det är Restaurant's Day idag så även om vi har hela kylen full av läckra rester från gårdagens vernissage som jag jobbade på och sålde drinkar så måste jag ju bara se vad just Prag har att erbjuda tillsammans med en tysk vän. Detta sker fyra gånger om året och det är ett urbra koncept där vem som helst får leka restaurang för en dag. Man kan sälja vad som helst, varsomhelst, bara man registrerar sig först. Mums! (Hoppas något går ner efter frukosten bestående av hemmagjord Tiramisu och kaffe.)

Snor, sol och seriemaraton

Ett tyskt förkylningsvirus drabbade visst både mig och Soff och nu även resten av kollektivet. I väntat på kvällen då det vankas finmiddag här ska jag låta solen göra sitt samt ta del av den bästa dunderkuren av dem alla; Choklad à la Milka.

Ha en fin alla hjärtans dag och fortsätt visa lika mycket uppskattning fram till om exakt ett år, tack. Här får ni tre söta djurbilder av mig.

Vier Tage in Berlin

Jag är tillbaka i min lägenhet i Prag och absolut inget jag skriver kommer kunna rättfärdiga mina dagar i Berlin. Alltså tänker jag inte ens försöka utan mest vara saklig.

Jag kom dit torsdag eftermiddag efter en bussresa genom dimmiga och vita bergslandskap för att bli skjutsad in i ett vårlikt och soligt Tyskland. Som alltid tog det tjugo år att orientera sig ner till staden men det gick och jag klappade mig fint på axeln. Strövade runt bland dyra och mindre dyra vintageinspirerade butiker på Kastanienallee tills mörkret rekommenderade mig att uppsöka mitt hostel. Där satt jag och väntade i två evigheter och försökte underhålla mig med dator och hummus. Till slut uppenbarade sig Soff. Min Soff. Sist jag var i Tyskland var under mitt au pair-år och det var med henne jag delade det. Bara hon förstår Tysklands charm med mig. Vi borde sovit men det var dömt att misslyckas. Vi valde att skratta istället. 

Leendet satt på plats när vi vaknade upp under Stora Dagen. Älskar också att vi satt bort halva denna med frukost på ett Konditorei i Kreuzberg och tog igen allt allt allt och sedan inte ens kände oss stressade utan bara gick runt i området, köpte finkläder och hittade typiska signalement för vår tid för två år sedan. Tyskland är ju ganska tyskt så dessa fanns överallt. 

Sedan fikade vi och sedan klädde vi upp oss under tjut och ivriga utrop och orienterade oss fram till den stora arenan. Där inne väntade frälsningen. Ja, jag tänker som sagt inte ens försöka beskriva milstolpen i mitt liv. Och ja, jag tänker komma ut nu med min besatthet och kärlek till Taylor Swift. Det är hon som sticker ut i mina spellistor men jag älskar henne bara mer för det. Musiken, känslan hon lyckas fånga i varenda himla låt och hennes snygga klädstil. Ibland sitter jag bara och tittar på just den. (Och nu även på biljetten.) Och hennes attityd. Och när hon kom ut på scen efter en emotionellt förbandsupplevelse blev jag helt matt och gick in i en utrotningshotad närvarobubbla. Visste inte att hon hade ett sånt djup i rösten. Den kräver en arena för att komma till sin fulla rätt och det trodde jag aldrig. Helt plötsligt sänktes hon ner och allt tändes upp och jag kom på att livet inte är perfekt och att min mobil försvunnit någonstans i staden.

Dagen efter unnade vi oss buffé och tog pliktskyldigt på oss turistskorna. Behöver nog inte räkna upp vad vi såg för vi checkade av det mesta och det ser ut som när jag var tolv. Gårdagen var så helig att vi knappt förmådde oss att prata för mycket om den men det känns fint att vi delar den, såsom vi delar så mycket annat med Tyskland. Vi nynnade oss fram och blev bara tröttare och tröttare, fick ont i kropparna och var utmattade av alla intryck så när vi till slut kom fram till KaDeWe och det hunnit mörkna gick vi i princip bara in och ut och in i metron och ut och in i en italiensk restaurang som räddade oss. 

Ps. Min mobil hade trillat ner i en korg med sjalar i en butik. En snäll liten dam hade funnit den och de ringde upp Soffs mobil så att jag kunde hämta den. Slutet gott, allting gott.

Morgonen därpå hann Soff redan flyga hem innan jag vaknat så jag checkade ut allena och blev tipsad att sniffa på stadens största loppis. Detta kunde jag ju inte avstå ifrån men det mesta förblev ögongodis. Jag fick med mig småsaker och mat bara.

Kom tillbaka till Prag sent på kvällen och nu ska jag försöka smälta detta, skriva av mig och se hur det kan göra mig till en bättre människa. Ungefär så.

För att det är så lätt att glömma

Major note to self:

Tyskland är mitt andra hem.

Jag älskar Tyskland.

Jag älskar att läsa tyska skyltar och höra tyska röster.

Jag älskar att prata tyska och att känna mina läppar formas till tyska ord.

Jag kommer återvända hit en dag. Jag måste flytta tillbaka. Jag bara vet det.

Kreuzberg, Berlin, den sjätte februari år tjugohundrafjorton.

Chléb och andra läckra fynd

Min lilla, rosa dagbok är ganska svart har jag märkt, så här på bloggen försöker jag kompensera med en massa positiv energi. 

Nu sitter jag och älskar livet, såhär en ganska kylig onsdagsförmiddag. Anledningen är ganska simpel; jag var just nere på marknaden och fick med mig lokalproducerat och grovt och knaprigt och himmelskt bröd samt hummus och lite äpplen. (Det blygsamma priset ska vi inte ens gå in på...). Detta förtärs tillsammans med ekologisk omelett med örtsalt från Österlen till fina musikaltoner, men mer om det imorgon. Peppar kvällen då jag är bjuden till ett veganknytkalas. 

Att det ibland är så simpelt.

Here comes the sun

Förra vintern spenderades så pass länge i Indien att i januari och februari när alla fått nog av mörkret och vårlängtan synligt kröp i fingerspetsarna fann jag mig i det. Jag var beredd att njuta av ytterliggare några vita och även gråa veckor. Men visst, hade ju fått såna höga doser av D-vitamin att jag allt borde delat med mig. Denna vinter har spenderats i Sverige och i dagarna har solen belönat Prag med sin fullkomliga närvaro. Jag känner mig pånyttfödd och hade glömt vad den är kapabel att göra med människan. Bostäderna här i kvarteren har förvandlats till slott och jag dansar mig genom de dagliga promenader. Kunde inte önskat mig ett bättre område och vad har jag nu för anledning att hänga i stan? Här finns grönsaksmarknader, småbutiker, rökiga och charmigt sunkiga men ack så inspirerande caféer samt alla dessa pubar. Jag känner verkligen att jag kan leva autentiskt och kontrasten till vardagen hemma i Sverige gör mig ännu mer övertygad om att jag är värd det. Alla är värda det. Önskar att fler vågade. Alla har kanske inte möjligheten men fler än man tror har det definitivt. Och denna entusiasm försöker jag göra något bra av och hoppas att det smittar. Det lärde jag mig i psykologin.

Utsövd och tacksam

Så här är jag, i min nya lägenhet. Från gatan skulle jag kunna låtsas att jag bor i England. Det är tydligen väldigt otjeckisk att ha sådana höga grindar in till gårdarna men jag klagar inte. Jag delar en absurt stor lägenhet på första våningen med en amerikanska, en japanska och tre tjecker. De jag hittills träffat av dem är häftiga typer och trivs redan. Det vinnande konceptet var att bara få packa upp, sova ostört en hel natt och kunna laga min egen mat. Nu ska här lagas fina rätter. Så mycket som möjligt i ugnen men vi har även en japansk riskokare så det måste utnyttjas. Mycket matlådor, frukt och morgonträning så ska nog även min kropp börja njuta på riktigt av mitt liv i Prag. Hittills har jag ätit ute varje dag och det är ju bekvämt och bra, men har många nackdelar. Men det svåra är att gå i mataffären. Det är i princip kört om en bild av innehållet inte finns på framsidan av förpackningar. Det går inte ens att gissa sig till något alls eftersom det enda jag kan är germanska språk.

Igår sken solen och även våra humör; fick äntligen en heldag med min fina amerikanska vän. Vi har ju inte setts på nästan en vecka och nu när vi känner till varandras existens har det varit en utmaning. Jobbigt läge. Hon tog med mig till Café Louvre, där intellektuella typer som Albert Einstein och Franz Kafka spenderat mycket av sin vakna tid. Om jag säger att jag beställde varm choklad som de smält själva så kan ni ju fantisera vidare själva. Sedan gjorde vi förra söndagens samtalsdag i promenadformat. Vi gick i cirklar och hittade trevliga och folktomma gränder och kullerstenssnirklar. En värdig avslutning på dagen skedde i en av dem, på en vegetarisk restaurang vi blivit rekommenderade från olika håll.

Imorgon ska jag utforska området lite. Har ju redan ätit här en gång men Prags bästa kaffe bor tydligen granne med mig så det går ju inte att bara gå förbi utan att säga hej. Tänk att jag fick tag i ett rum i Prags mest omtyckta och trygga område med en massa unga grannar och stans mysigaste mat-och dryckesställen. Tack för det.

Berg, bekymmerslöshet och andra bagateller

Ovanför mitt hostel, som ligger ganska upphöjt, befinner sig (som bilden visar) Vitkov Hill, som med skånska mått närmast är ett berg. Hur som helst så vad idag dagen då jag besteg detta berg. Snacka om panoramautsikt däruppe, trehundrasextio graders sådan dessutom. Och älskar känslan av att vara så där rejält uppvärmd att det är mer än okej att stå och meditera i ett litet lusthus över ett stup ner mot järnvägen. Det slog mig att jag inte hört tystnad sedan jag kommit till Prag. Det är ett av mina bästa ljud. 

Varning: Livsfara att gå nedåt. Halt som tusan.

Detta var en av de bättre dagarna sedan jag bytte hostel. Fick vara ensam i rummet vilket gjorde att jag kunde vädra och ha seriemaraton hela dagen. Gissa vad jag ser? Ledtråd: Alla ser det, pratar om det, höjer det till skyarna, läser böckerna, längtar till sjätte April. Det var min tur att börja, på begäran av en person som nu är oerhört saknad.

Nu ska jag dricka lite traditionellt, varmt vin.