Jag är tillbaka i min lägenhet i Prag och absolut inget jag skriver kommer kunna rättfärdiga mina dagar i Berlin. Alltså tänker jag inte ens försöka utan mest vara saklig.
Jag kom dit torsdag eftermiddag efter en bussresa genom dimmiga och vita bergslandskap för att bli skjutsad in i ett vårlikt och soligt Tyskland. Som alltid tog det tjugo år att orientera sig ner till staden men det gick och jag klappade mig fint på axeln. Strövade runt bland dyra och mindre dyra vintageinspirerade butiker på Kastanienallee tills mörkret rekommenderade mig att uppsöka mitt hostel. Där satt jag och väntade i två evigheter och försökte underhålla mig med dator och hummus. Till slut uppenbarade sig Soff. Min Soff. Sist jag var i Tyskland var under mitt au pair-år och det var med henne jag delade det. Bara hon förstår Tysklands charm med mig. Vi borde sovit men det var dömt att misslyckas. Vi valde att skratta istället.
Leendet satt på plats när vi vaknade upp under Stora Dagen. Älskar också att vi satt bort halva denna med frukost på ett Konditorei i Kreuzberg och tog igen allt allt allt och sedan inte ens kände oss stressade utan bara gick runt i området, köpte finkläder och hittade typiska signalement för vår tid för två år sedan. Tyskland är ju ganska tyskt så dessa fanns överallt.
Sedan fikade vi och sedan klädde vi upp oss under tjut och ivriga utrop och orienterade oss fram till den stora arenan. Där inne väntade frälsningen. Ja, jag tänker som sagt inte ens försöka beskriva milstolpen i mitt liv. Och ja, jag tänker komma ut nu med min besatthet och kärlek till Taylor Swift. Det är hon som sticker ut i mina spellistor men jag älskar henne bara mer för det. Musiken, känslan hon lyckas fånga i varenda himla låt och hennes snygga klädstil. Ibland sitter jag bara och tittar på just den. (Och nu även på biljetten.) Och hennes attityd. Och när hon kom ut på scen efter en emotionellt förbandsupplevelse blev jag helt matt och gick in i en utrotningshotad närvarobubbla. Visste inte att hon hade ett sånt djup i rösten. Den kräver en arena för att komma till sin fulla rätt och det trodde jag aldrig. Helt plötsligt sänktes hon ner och allt tändes upp och jag kom på att livet inte är perfekt och att min mobil försvunnit någonstans i staden.
Dagen efter unnade vi oss buffé och tog pliktskyldigt på oss turistskorna. Behöver nog inte räkna upp vad vi såg för vi checkade av det mesta och det ser ut som när jag var tolv. Gårdagen var så helig att vi knappt förmådde oss att prata för mycket om den men det känns fint att vi delar den, såsom vi delar så mycket annat med Tyskland. Vi nynnade oss fram och blev bara tröttare och tröttare, fick ont i kropparna och var utmattade av alla intryck så när vi till slut kom fram till KaDeWe och det hunnit mörkna gick vi i princip bara in och ut och in i metron och ut och in i en italiensk restaurang som räddade oss.
Ps. Min mobil hade trillat ner i en korg med sjalar i en butik. En snäll liten dam hade funnit den och de ringde upp Soffs mobil så att jag kunde hämta den. Slutet gott, allting gott.
Morgonen därpå hann Soff redan flyga hem innan jag vaknat så jag checkade ut allena och blev tipsad att sniffa på stadens största loppis. Detta kunde jag ju inte avstå ifrån men det mesta förblev ögongodis. Jag fick med mig småsaker och mat bara.
Kom tillbaka till Prag sent på kvällen och nu ska jag försöka smälta detta, skriva av mig och se hur det kan göra mig till en bättre människa. Ungefär så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar